Bättre lycka nästa gång

En liten tjej i en stor värld Jag är Nina, en liten Jakobstadstjej som, för andra gången, begett mej ut i vida världen i några månader. Första gången jag reste iväg med organisationen Up with People reste jag för att volontärarbeta, dansa, träffa människor och förhoppningsvis få uppleva mitt livs äventyr. Mellan juli och december 2009 reste jag runt med 80 andra ungdomar från hela världen. Vi reste, volontärarbetade, dansade, sjöng, skrattade, grät, upplevde och vårt livs äventyr tillsammans.
När jag kom hem i december tog det inte länge innan jag ville ut och resa igen. I ett drygt halv år hölls jag hemma men nu är jag för andra gången på språng igen. Från augusti 2010 t.o.m. december är jag anställd av Up with People. Jag reser runt i Europa och försöker hitta andra ungdomar som liksom jag vill resa, hjälpa, dansa och träffa människor.

Efter att ha mött, dansat, sjungit och ätit lunch tillsammans med människor från hela världen känns det plötsligt som att världen inte är så stor. Att höra före detta UWP:are prata om vänner dom har i t.ex. Kina, Danmark eller Brazilien gör avstånden plötsligt känns kortare. Ingen är längre bort än ett telefonsamtal eller ett e-mejl och så länge du bär vänner och familj i hjärtat har du dem alltid nära.

Det här är bloggen var jag nu som då uppdaterar, alla som fått för sig att läsa, om var jag är och vad jag gör.

Sep20

Bättre lycka nästa gång

1 year ago

Mitt besök kom och gick. Lite för fort gick det men ett kärt återseende var det i alla fall.
Förutom att slöa på hotellrummet hann vi traska runt på stan, besöka museum, hälsa på Marieke och bli stammisar vid butiken mitt emot hotellet. Ja, och så jobbade jag lite mellan allt annat.

I lördags sade jag Hejdå åt Marieke och tog tåget till Haarlem, en bit utanför Amsterdam. I Haarlem bor jag nu med min nya värdfamilj, Annet och Remco. Vi bor i ett nyrenoverat, fint, 3 vånings hus. Smalt och högt är det. Finns typ två rum per våning. Jag bor högst upp så varje gång jag sitter nere i vardagsrummet/köket och måste upp efter något får jag lite av ett motionspass i dom allt för branta trapporna. Trots att jag egentligen inte kan klaga på något här så trivdes jag bättre i Mariekes rum än här. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör att det inte känns super bra här. Byter hur som helst familj om en vecka så det är väl bara att stå ut och hoppas på bättre lycka nästa gång.

I den här familjen äter man konstig mat. Med konstig menar jag definitivt inte äcklig mat för har hittills bara ätit god mat här. Första dagen åt vi pyttesmå kolhuvud, potatis, bacon, ugnsvärmda bananer och äppelmos. Igår käkade vi något som kallades lasagne men mellan dom grönaktiga (säker extra hälsosamma) lasagneplattorna hittades lite bacon, squash, paprika, tomat, mozzarella och så nått såsaktigt. Riktigt gott var det!

En sak jag inte förstår med tyskar och holländare är varför dom alltid har en massa fönster öppna. Fryser dom aldrig? På varje ställe jag bott på sedan jag började min resa har fönstren varit öppna mer eller mindre hela tiden. Fönsterna i detta hus går inte ens att stänga helt om man inte har en nyckel, vilket jag såklart inte har. Till natten bäddar jag ner mig under ett täcke och en filt plus att jag drar på stickasockor och snurrar en halsduk runt nacken för att inte ha mer ont i nacken än annars.